En av personerna bakom den fantastiska Mario Kart-illustrationen som jag skrev om tidigare är Dirk Erik Schulz. Med en härlig stil – som kanske kan förklaras som en blandning mellan David Feiss och Craig McCrackens alster – så illustrerar han underbart vackra tv-spelsmotiv.
Nedan finner ni mina personliga favoriter från hans imponerande portfolio.
Nästan alla stora tv-spelkaraktärer värt namnet har sina speciella kännetecken. Link har sin klassiska gröna luva, Mario har sin buskiga mustasch och professor Layton har sin stilliga hatt. De här attributen kännetecknar och definierar vem karaktären är.
Flickr-användare Infinite Continues har startat en intressant bildserie där han så minimalistiskt som möjligt illustrerar olika karaktärer med hjälp av deras kännetecken. Trots att bilderna verkligen är extremt enkla med några få former och färger så ser man direkt vilken karaktär det föreställer.
Ett briljant och tilltalande koncept som förhoppningsvis uppdateras med fler karaktärer inom snar framtid.
När Assim Heetun – som går under pseudonymen Agent Melon – bestämde sig för att illustrera något konstigt varje dag så lyckades att komma på ett par riktigt udda idéer. Förutom att göra en illustration där vi ser Nintendos favoritflickor Samus, Zelda och Peach i rebelliska punkkläder så har han även haft några intressanta tankar tillägnade zombies.
För nu när det råder zombiefeber i spelvärlden så är det väl klart att Nintendo också ska haka på trenden med sitt breda karaktärsbibliotek. Assim tyckte att det lät som en rolig idé och var snabb med att avbilda både prinsessan Peach och prisjägaren Samus som – väldigt – obehagliga zombies.
Förutom att zombiefiera spelkaraktärer så har även ritat klassiska pinuppor för varje karaktärsklass i spelet Team Fortress 2 och ritat ett par riktigt snygga karaktärsporträtt från Street Fighter 4.
Men hans storverk är en liten kludd som föreställer Pac-Man som zombie. Så otroligt oväntat men ändå så passande öde för huvudkaraktären i det spöktäta spelet.
Se fler bilder av Assim Heetun på hans blogg.
Keiji Inafune – och alla andra för den delen – vill helst glömma det fruktansvärda fula omslaget som prydde den amerikanska utgåvan av Mega Man. Illustratören som minst sagt tog vissa – kreativa – friheter utelämnade självklara saker som den cyanblåa-dräkten och ersatte den nu välkända armkanonen med en fjuttig pistol.
Pistolen prydde även det amerikanska omslaget för uppföljaren och kändes även då, helt fel. Det skulle dröja ända till sommaren 2008 innan jag skulle acceptera Mega Mans pistolinnehav. Allt som krävdes var en målning av Gerald de Jesus.
Omslagsbilden till pressversionen av Mega Man 9 visar en mörk och realistisk version av Mega Man, hållandes en pistol. Omslaget ger utan tvekan en ironisk blinkning till de tidigare omslagen, både de vidriga och snygga.
Att omslaget dessutom har budskap som Ultrasound Graphics Synthesis – en nostalgisk återblick till tiden då Capcom dekorerade sina spelkartonger med starka köpargument som State-of-the-Art och High Resolution Graphics – gör saken bara tydligare.
Gerald har även avbildat Mario som en dödsängel och målat Kung-Fu inspirerande affischer till den prestigefyllda Street Fighter-turneringen EVO 2009.
Men hans största merit är att han lyckades göra Mega Mans glömda pistol cool efter 21 år.
Den tyska designstudion Musclebeaver fick förra året ett uppdrag att göra introsekvensen till en dokumentär om World of Warcraft-beroende. Briefen var att visa tv-spelens historia och evolution. Resultatet blev mer ögonbrynshöjande än det låter.
Filmklippet börjar lugnt och sansat med sekvenser från klassiska arkadspel som Pong, Pac-Man och Space Invaders. Men 1:40 in i filmen så acceleras tempot skyhögt och bisarra saker börjas tonas upp framför våra ögon.
Man ser en Ron Jeremy-liknande Super Mario spöa skiten ur Goombas som leker med en badboll, Guybrush från Monkey Island som blir ihjälsågad i Doom och Ryu från Street Fighter med mustach.
Det välgjorda filmklippet innehåller ett par riktigt snygga sekvenser och animeringar. Tydligen ska alla spelkaraktärer i filmen ha pixlats upp från grunden och animerats ruta för ruta, vilket är en otroligt tidskrävande uppgift.
Det ganska hastiga och absurda slutet beror på att dokumentären aldrig färdigställdes, men efteråt känns det ändå som ett passande slut för denna vansinnesfärd på fem minuter.
