Gästbloggen är författad av spelskaparen, basisten och interaktionsdesignern Anders Adlén.
Att Joss Whedons skapelser, såsom Buffy, Firefly och Dr Horrible’s Sing-along blog, i mångt och mycket delar publik med spelbranschen, råder det nog inte stora tvivel om.
Levi Buffum är en musiker från Philadelphia med en stor kärlek till gårdagens spelkonsoler, framför allt Nintendo har en stor plats i hans hjärta. Med omslag illustrerade av sin bror Jude Buffum har han bland annat släppt en musiksamling med chiptune-versioner av gamla julvisor, med klara anspelningar till den gamla tv-spelsskolan.
Med sitt senaste projekt har nu Levi, under manteln Doctor Octoroc, gjort en 8-bitars speltolkning på just Dr Horrible, komplett med NES-inspirerade versioner av miniseriens soundtrack. Som ett stort fan av originalet kan jag bara konstatera att det är ett arbete troget förlagan, där en halvt misslyckad superskurk försöker få en plats i ondskans högborg och samtidigt vinna sitt kärleksintresses hjärta. Integrationen med gammal NES-grafik och -gameplay funkar utmärkt, samtidigt som den aldrig förlorar tråden i handlingen. En del händelser som bara omnämns i miniserien finns här fullt visualiserade och ger ett mervärde till hela berättelsen.
I skrivandets stund har del två av tre precis släppts, och den avslutande episoden bör förväntas inom de närmaste veckorna.
Det kommande plattformsspelet från D-pad Studio – Owlboy, ser otroligt läckert och lovande ut. Skärmdumparna från spelet avslöjar pixelperfektion ackompanjerad med en varm och atmosfärisk färgpalett som för tankarna till Super Nintendos guldålder.
När jag ser något jag gillar så har jag en vana att börja gräva ner mig bland detaljer och information berörande ämnet. Det var också så jag upptäckte en av spelskaparna bakom Owlboy, nämligen – den norska multitalangen – Simon S. Andersen och hans fantastiska alster.
Som illustratör och pixelmagiker så har han producerat en hel del kreativa skapelser med sin ritplatta. Förutom makalös pixelgrafik och fina illustrationer så har han även fyllt sin portfolio med en hel del andra spelskapelser. Här hittar vi t.ex. retro boxningsspelet Victory Bout som – intressant nog – påminner Retro Game Challenge pga metainslagen.
Men det är ändå ett av hans alster som sticker ut ur mängden, vad sägs om lite Katamari Damacy kontra Shadow of the Colossus?
Läs hela artikeln
Ni som läser bloggen vet redan att jag har en viss fallenhet för 2D och 3D-koncept som blandas. Jag har ju tidigare skrivit om det ambitiösa projektet att 3D-rendera hela Link’s Awakening, Peter Sjöstrands perspektivvändande Mega Man-projekt och Second Lifes snyggaste område. Men det finns naturligtvis mer projekt och arbeten att belysa.
Nu har nämligen en användare från ZDoom med namnet Cutmanmike gjort en modifikation som låter oss spela Mega Man från ett förstapersonsperspektiv. Med hjälp av den (primitiva?) 3D-motorn och texturer från originalspelet så har han verkligen lyckats på det estetiska planet.
Spelmekaniken är ett deathmatch-upplägg där man dödar sina motståndare med de olika specialvapnen som fanns i originalserien på NES. Ambitionen är att modellera upp alla vapen och banor som finns från seriens första till sjätte del. Inget litet projekt med andra ord.
Redan nu kan man ladda ner en tidig version och testköra en match på Cut Mans illgröna bana.
Den virtuella världen Second Life har sedan länge passerat sitt bäst-före-datum och känns inte direkt lika spännande som det gjorde för några år sedan. Men behållningen i Second Life – för de flesta – är som bekant den omdiskuterade mångfalden och den existerar i allra högsta grad fortfarande.
Den virtuella världen huserar alltifrån sexdistrikt till en officiell svensk ambassad, för att nämna några saker. Men nu – sedan en tid tillbaka – kan man även finna en digital lekplats som kan liknas som deras egna version av det kommande 3D Dot Game Heroes.
Området som kallas 8-bit Area kan kännas en aning grovhugget, men precis som allt annat i Second Life så är detta lite av charmen. En plats där alla har frihet att skapa nästan vad de vill, hur de vill.
Filmklipp från 8-bit Area
Som många av er kanske vet så släppte Peter Sjöstrand en trailer på sitt spelkoncept Mega man 2.5D för drygt två månader sedan. I videon såg vi spelsekvenser från Mega Man 2 som växlade mellan 2D och 3D, i ungefär samma stil som Super Paper Mario-spelen.
För två dagar sedan så bröt Peter tystnaden med en ny trailer som visar över tre minuter spelsekvenser och ett presenterade ett helt nytt spelläge, co-op.
Väldigt intressant koncept och jag väntar ivrigt på att lägga mina vantar på spelet.
Pixelgrafikens tid är för längesedan över men inte bortglömd. Zelda: A Link to the Past var och förblir sjukt snyggt, DS-remaken av Chrono Trigger fick lovord för sin grafik trots 14 år på nacken och pixelinriktade designstudios som eBoy går bättre än någonsin.
Pixelgrafiken har gjort en comeback. Men inte som de detaljerade sprites som vi är vana vid från SNES-tiden, utan i en mer minimalistisk och avskalad stil.
Indiescenen har fullkomligt exploderat med spel som anammat det här konceptet. Spelstudion PIXELJAM utvecklar t.ex. enbart spel med avskalad och minimalistisk pixelgrafik som de själv kallar ”the low-resolution style”. Indiespelskaparen Jason Rohrer likaså, hans spel Passage har t.ex. en upplösning på ynka 600×96 pixlar och utvecklades (enligt A Life Well Wasted) på en 200 Mhz dator. Det kan inte bli mer avskalat än så.
Spelskaparen Daniel Benmergui som har blivit uppmärksammad för den experimenterande spelmekaniken som genomsyrar hans spel, använder sig av av samma stil. Terry Cavanagh med Don’t Look Back och svensken Nifflas som har gett oss klassikern Knytt Stories kan också skrivas in i listan.
Det intressanta är att det börjat sprida sig till kommersiella produkter. Det efterlängtade perspektivvändande-spelet Fez och den kommande uppgraderingen av Cave Story till Wii för att nämna två.
Den avskalade pixelgrafiken är här för att stanna och jag tar emot den med öppna armar.
Från vänster till höger: I wish I were the Moon, Passage, Fez, DINO RUN, Don’t Look Back och Cave Story.
Communityt Game Artists anordnade för ett tag sedan en tävling där man så detaljrikt och realistiskt som möjligt skulle återskapa miljöer från kända filmer. Det intressanta med tävlingen var att många av bidragen presenteras genom kraftfulla grafikmotorer som t.ex. Unreal Engine 3.0 och CryEngine 2.
Bidraget som kammade hem vinsten var en bild som föreställde en scen från Ridley Scotts klassiska tech-noir film Blade Runner. Tanken att få spela ett Blade Runner spel med sådan grafik är en önskedröm. Som tur är så finns det ett redan djävulskt bra spel på licensen.
Bland de bättre bidragen hittar vi även scener från filmer som Hook, I Am Legend och Oldboy (korridorscenen naturligtvis).
Det vinnande bidraget i 1900×1064 pixlar.
Samtliga bidrag med utvecklingsdagböcker.
Idag pressas grafiken allt oftare till nya höjder av storproduktioner som Killzone 2, Gears of War 2 och Resident Evil 5. De Kraftfulla grafikmotorerna Unreal Engine 3 och CryEngine2 får respektive hårdvara att arbeta till bristningsgränsen. Bortom de grafikhetsande trippel-A titlarna så finns det dock lite mindre tv-spel som väljer ett annat visuellt spår, nämligen att använda handmålat material som spelgrafik. På senare tid så har just detta blivit lite av en mikrotrend för nya spelproduktioner. Det kritikerrosade plattformsspelet Braid är ett av dessa tv-spel.
Grafiken i Braid ritades helt för hand i Photoshop av en enda person, David Hellman. En makalös prestation som resulterat i att Braid blev hyllat av spelmedia runt om i världen för sin färgrika och handmålade grafik. David Hellman har för övrigt laddat upp sitt Photoshop-material på sin personliga webbsida där man kan få en insikt över hur tidsödande och svår denna grafiskaprocess verkligen är.
Det kommande tv-spelet A Boy And His Blob till Wii använder sig likaså av handmålad grafik, men med en renare känsla än tidigare nämnda titel. Machinarium, som utvecklas av den tjeckiska spelstudion Amanita Design, använder sig också av handmålad grafik fast mer skissartad.
Spel som Wario Land: Shake It! och The Whispered World kan också nämnas när man pratar om tv-spel som använder sig av liknande visuella koncept. Trend eller inte, jag tycker det är uppfriskande att t.ex. spelkaraktärer inte alltid behöver 20 000 polygoner för att anses som snygga.
